HBT

Det är så skönt att Göteborg äntligen fått sitt lilla mini-pride. HBT-festivalen blir större och större för varje år. Äntligen tar HBT-rörelsen över Göteborg, den stad där det sker flest hatbrott i hela Sverige. Jag tycker det är så märkligt, att vi inte får plats förrän nu. Och att vi inte får plats överallt. Jag tänker liksom inte på det, att jag är annorlunda. Att jag måste kämpa. Jag tänker liksom inte efter, jag bara gör. Utan eftertanke är jag öppen med min läggning i nästan alla situationer, borde jag egentligen tänka mig för? Borde jag sitta hemma och grubbla på om jag kanske ska hålla flatgrejen hemlig på arbetsintervjuer, i olika sociala sammanhang eller på stan. För tänk om jag faktiskt skulle missa ett jobb eller utsättas för ett hatbrott pga av att jag är öppen. Fan, twistade värld. En av mina kurskamrater, som liksom jag läst minst 5 år på universitetet, frågade mig igår vad HBT var för något. Då känner jag att vi misslyckats, att HBT-frågorna inte får plats och inte syns tillräckligt. Men det artar sig, hela avenyn är pyntad med regnbågsflaggor och alla spårvagnar flaggar de också i regnbågens färger. heja heja!